Gott nytt bokår 2011

Nu är nästan alla helger slut, en lite trettonhelg kvar bara och på onsdag stänger vi kl 15 och öppnar igen på fredag, som vanligt, 9-18.

Nytt år, nya böcker. Även på våren kommer det nuförtiden ut en hel del böcker, även om hösten fortfarande är den stora utgivnings-säsongen.  Den här håller jag på med nu, Det där som nästan kväver dig av Chimamanda Adichies och det är noveller, kommer ut i slutet av januari.

”Chimamanda Adichies romankonst är den lågmälda stilens och den avslöjande blickens konst, känsligheten inför hur en yttre världs kaos griper in i familjeliv och kärlekar. Hennes noveller är inget undantag. Vi kan känna igen motiven och miljöerna från romanerna En halv gul sol ochLila hibiskus: den ständiga politiska oron och utbrotten av våld, medelklasshemmen där luften står helt stilla som inför ett åskväder, osäkerheten och anpassnings-svårigheterna inför livet i exil.”

Liselott Willén skriver en spännande historia som ligger väldigt nära verkligheten.

”Christian Weber har gjort kometkarriär inom politiken. Med sitt kontroversiella förslag om ett nationellt DNA-register delar han landet. Ett riksdagsbeslut är nära förestående, och som en del av kampanjen lämnar Weber ett salivprov i direktsänd morgonteve. Ett par dagar efteråt hämtas han av polisen i sitt hem inför ögonen på hustrun Stella. Hans DNA matchar de drygt tio år gamla spåren på en ung flickas döda kropp. Ett dygn senare är Christian Weber försvunnen. Det är upptakten till en driven spänningsroman som både fångar ett aktuellt ämne och skildrar människors skyddslöshet när allting runt dem rämnar.”

”Min egen turbomotor heter revanschlust. Den är mycket stark, så till den grad att den har fått gå på energiskt högvarv under alldeles för långa perioder. Särskilt när jag var ung. Jag skulle vara bäst, jag måste vara bäst, jag var bäst! // Efter närmare femtio år på scenen har jag lugnat ner mig betydligt och min revansch har jag hunnit få i övermått. Kanske är det därför som jag äntligen har lyckats få syn på det övergripande målet för mitt arbete som skådespelare: Att stå till förfogande för berättandet. Om Börje Ahlstedt inte hade tappat sin blå gymnastiksko och på så vis missat bussen en novemberdag 1948 så kanske det aldrig hade blivit någon skådespelarkarriär. Men slumpen gjorde att han fick växa upp och så småningom kunde börja på Dramatens elevskola. Först var det inte lätt för portvaktssonen från Lilla Essingen att finna sig till rätta i palatset vid Nybroplan, men nu är Börje Ahlstedt så gott som sammanvuxen med Kungliga Dramatiska Teatern – där han är den ende skådespelaren som har en egen loge. Därifrån berättar han om sitt liv på och utanför scenen, om de viktiga ögonblicken, om att bli sedd och förbisedd, om kolleger och chefer, vänner och ovänner, om konstnärskapets villkor och skådespelandets teknik, om scenskräck och kärlek – samt förstås om mentorn och vännen Ingmar Bergman. Boken Från min loge på Dramaten är ett stycke svensk teaterhistoria, skriven av journalisten och författaren Lena Katarina Swanberg i nära samarbete med Börje Ahlstedt.”

Börje Ahlstedt har skrivit om sitt liv och om sin tid på Dramaten. Som han själv säger ”det är min sanning och jag ångrar ingenting”.


Siw Malmkvist i Bjäre Bokhandel onsdag kl 9

Det finns några platser kvar till frukost med Siw Malmkvist, ring och boka nu, 0431-70001.

En av Sveriges mest folkkära artister berättar för första gången om sitt fantastiska liv i memoarform. I generösa och öppenhjärtiga tillbakablickar får vi följa Siw Malmkvists spännande historia.

”Vi får följa Siw från barn- och ungdomsåren; genombrottet i mitten av femtiotalet; åren som sextiotalets schlagerdrottning; medverkan i musikaler, revyer och pjäser; upp- och nedgångar i privatlivet; samt alla möten och samarbeten med färgstarka personligheter inom svensk och internationell underhållningsbransch under sex decennier.
Siw Malmkvists livssaga tar sin början i trettiotalets statarliv och sträcker sig fram till dagens moderna välfärdssamhälle. Däremellan ryms ett modernt kvinnoöde, berättelsen om ”en vanlig människa med ett ovanligt yrke”, som Siw själv uttrycker det.

I Tunna skivor av mig berättar sångerskan och skådespelerskan, som än i dag är Siwan med hela svenska folket, sitt livs historia. Allt börjar i Landskrona i mitten av trettiotalet då Siw föds som det sjätte barnet i en skara på nio syskon. Så småningom blir musiken allt viktigare för Siw. Hon får ett skivkontrakt och några år senare kommer det stora genombrottet med Augustin i Melodifestivalen. Inom ett par år har hon dessutom blivit stor stjärna i Tyskland. Sedan dess har det rullat på, både i Sverige och internationellt, och Siw har fått uppleva mer än de flesta i svensk underhållningsbransch. Än i dag är hon en folkkär artist med hög profil i breda tv-program som Körslaget, På spåret och nu senast i Stjärnorna på slottet. Och säg den svensk som inte kan sjunga med i låtar som Jazzbacillen, Tunna skivor, Flickor bak i bilen och Mamma är lik sin mamma!”

Från min loge på Dramaten av Börje Ahlstedt

”Min egen turbomotor heter revanschlust. Den är mycket stark, så till den grad att den har fått gå på energiskt högvarv under alldeles för långa perioder. Särskilt när jag var ung. Jag skulle vara bäst, jag måste vara bäst, jag var bäst! /?/ Efter närmare femtio år på scenen har jag lugnat ner mig betydligt och min revansch har jag hunnit få i övermått. Kanske är det därför som jag äntligen har lyckats få syn på det övergripande målet för mitt arbete som skådespelare: Att stå till förfogande för berättandet.

Om Börje Ahlstedt inte hade tappat sin blå gymnastiksko och på så vis missat bussen en novemberdag 1948 så kanske det aldrig hade blivit någon skådespelarkarriär. Men slumpen gjorde att han fick växa upp och så småningom kunde börja på Dramatens elevskola. Först var det inte lätt för portvaktssonen från Lilla Essingen att finna sig till rätta i palatset vid Nybroplan, men nu är Börje Ahlstedt så gott som sammanvuxen med Kungliga Dramatiska Teatern – där han är den ende skådespelaren som har en egen loge. Därifrån berättar han om sitt liv på och utanför scenen, om de viktiga ögonblicken, om att bli sedd och förbisedd, om kolleger och chefer, vänner och ovänner, om konstnärskapets villkor och skådespelandets teknik, om scenskräck och kärlek – samt förstås om mentorn och vännen Ingmar Bergman.

Boken Från min loge på Dramaten är ett stycke svensk teaterhistoria, skriven av journalisten och författaren Lena Katarina Swanberg i nära samarbete med Börje Ahlstedt. ”

Hakelius Ladies

Nästan samtidigt som Döda vita män kommer i pocket, släpps Johan Hakelius nya bok, den här gången om excentriska engelska ladies.

”Margaret Campbell föll i ett hisschakt och vaknade som nymfoman. En älskare hittade hon på Pratts, Deborah Mitfords mans klubb. Mitfords svägerska var syster till Marilyn Monroes älskare, John F Kennedy. Edith Sitwell stickade tröjor åt Monroe och publicerade Nancy Cunards första dikter. Cunards mor Emerald umgicks med Violet Trefusis, dotter till Alice Keppel och älskarinna till Vita Sackville-West, vars man arbetade med Diana Coopers man. Coopers svåger hade en förfader vars sonson gifte sig med Minnie Stevens. Hon förmedlade arvtagerskor, och Consuelo Vanderbilts hemgift renoverade Blenheim Palace. I romanform träffar Vanderbilt en av Conan Doyles hjältinnor, dotter till kurtisanen Lola Montez. Conan Doyle fick kokain utskrivet av Clarissa Dickson-Wrights farfar, långt innan hon lagade mat i Two Fat Ladies.
Ladies är en bok om dessa märkliga, brittiska kvinnor.”

Annandagen – Den sista dagen

Marie Ernsth-Ohlsson från Båstad har skrivit en bok om det ofattbara – att förlora ett barn. Marie berättar i Annandagen om familjens resa till Thailand, om hur de får återvända till Sverige utan sin dotter Paulina. Hon skriver öppet om alla känslor som hon upplever i samband med tsunamin. Vi får även ta del av hur familjen tar sig tillbaka till en fungerande vardag.

Marie är född 1959 och uppvuxen i Helsingborg. Hon bor sedan 15 år tillbaka i Båstad med sin familj.

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning – Haruki Murakami

”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning är förmodligen Haruki Murakamis mest personliga bok. Här utgår han ifrån långdistanslöpningen, som till stor del kommit att forma hans tillvaro genom sin märkliga blandning av målsättning, medvetenhet och monotoni. Genom att använda dagboksutdrag, tidigare essäer och artiklar skapar Murakami en bok som säger mycket om hans romaner och hans livsfilosofi. Ytterst handlar det om att utmana sig själv: som att som femtioåring bestämma sig för att upprepa den klassiska maratonsträckningen i Aten under stekhet sol, vådlig trafik och till arrangörernas påtagliga ängslan och oro.

Haruki Murakami är en av dagens mest omtalade och hyllade författare. Genom att förena popkultur med en egensinnig magisk realism har han skaffat sig en stor läsekrets runt om i världen. Med Vad jag pratar om när jag pratar om löpning gläntar han för första gången på dörren till vem han själv är som människa och författare.”

Murakami är en favorit, Fågeln som vrider upp världen är en av de tre bästa böckerna jag läst. Någonsin. Hans senaste bok på svenska Vad jag pratar om när jag pratar om löpning är mer en självbiografi än en roman men mindre en roman än en filosofisk betraktelse och jämförelse mellan (maraton)löpning och författarskap.

En tänkbar Mors dags-present

”Som proteströrelse var 1970-talets kvinnorörelse unik. ”Det personliga är politiskt” var mer än en paroll, det var en aktivistisk livsstil, en effektiv lobbyverksamhet som sparkade igång den jämställdhetspolitik vi i dag tar för given. Om hur det gick till när kvinnokampen förändrade synen på kvinnan (och mannen) handlar boken om. En djupt personlig och kärleksfull betraktelse av en som befann sig i centrum av den nya kvinnorörelsen.

”Sjuttiotalsfeminismen var ett gigantiskt kunskapsprojekt, en kvinnornas egen motståndskultur som rymde såväl Aleksandra Kollontajs historiematerialism som Erica Jongs knapplösa knull. Vi bedrev medvetandehöjning från topp till tå, analyserade kvinnoförtrycket under senkapitalismen, praktiserade feministiskt moderskap och diskuterade våra kroppar, våra jag.

Vi demonstrerade, gjorde nattliga raider mot porrklubbar, stödde strejkande städerskor, satte ihop Kvinnobulletinen, arrangerade kvinnokulturfestivaler, kvinnoutställningar, skrev kollektiva sånger och böcker. Vi var socialfeminister, kulturfeminister, kvinnofrigörelsefeminister. Heterosexuella, bisexuella, lesbiska. Vi trodde på den personliga erfarenhetens kollektiva sprängkraft. Jag vet, för jag var med.
1972 började mitt kvinnoliv. Då gick jag, arton år på det nittonde, med i Grupp 8. Under en period i livet när en ung kvinna vanligtvis famlar efter en identitet, och depression kan vara ett normaltillstånd, fick jag chansen att känna min betydelse. Tillsammans med hundratals andra kvinnor lärde jag mig att utveckla en åsikt och stå för den. Jag fick en kropp som gick med stora steg och skrattade högt. Ändå var det också en tid fylld av konflikter: systerskapet var inte alltid så lätt att leva upp till, och männen var inte alltid sjysta kamrater. Men vi var bergfast förvissade om att vi skrev historia: ‘Systrar i hela världen, förena er!’ Och vi nådde långt med vårt budskap. Kvinnobulletinen sålde i 15 000 ex och internationella kvinnoåret 1975 såg 100 000 hänförda människor Jösses flickor.”

Å alla kära systrar! handlar om min tid som ung kvinna i denna rörelse, men jag har också intervjuat några som var med Grupp 8, Lesbisk Front, Befria Mannen. Allt kryddat med mängder av denna tids rekvisita: instamaticfoton, fittsymboler, klistermärken, affischer, paroller, spekulum med mera oumbärligt för en äkta sjuttiotalsfeminist.”
Ebba Witt-Brattström